Novell igen

fortsätter lite:

-Ja, det är den, muttrade mamma. Förstår du inte hur orolig jag har varit?

Mamma var som vanligt väldigt ombytlig, ena stunden glad, andra stunden besviken.

-Men mamma, klagade jag. Jag börjat faktiskt trean i höst, jag är ingen liten barnunge längre!

Mamma rusade till mig i hallen. Hon hade tårar i ögonen.

-Förlåt, gumman, sa hon. Det var inte meningen, jag är bara inte van vid att du är stor helt plötsligt!

- Det gör inget. Vad bakar ni? Bullar? frågade jag och försökte byta ämne.

- Ja, visst luktar det gott? skrattade Helene som stått tyst i köket under tiden mamma och jag pratade.

-Mm, log jag. Jag går upp på mitt rum ett tag.

-Okej, vi äter middag snart, sa mamma. Och tänk på att det är skolavslutning imorgon!

- Visst ja! Det hade jag nästan glömt bort.

Novell

Fortsättning:


Vi satte in undulaten i buren med de andra. Blåfjäder såg ut att trivas där inne.
-Så synd att jag inte kan ha Blåfjäder hemma hos mig, suckade jag.
-Mm, men du har ju din kanin, log Gustav. Vad heter den, föresten?
-Minnie heter hon, svarade jag. Hon är världens bästa kanin!
-Jag skulle också vilja ha en kanin, men min storebror är allergisk mot pälsdjur, sa Gustav nedstämt.
-Vad tråkigt, mumlade jag.
Gustav lös upp.
-Du kanske skulle vilja komma hit någon gång ibland? frågade Gustav.
- Det skulle vara kul, svarade jag. Men nu måste jag gå hem, men vi ses väl i skolan på måndag.
När jag en stund senare gick hemmåt kom jag att tänka på Gustav. Han brukade vara själv på rasterna i skolan. Gustav har nog inga vänner, tänkte jag. Jag kan bli hans vän.
Utanför mitt hus stod en silvrig bil. Mammas kompis var på besök. Igen.
Huset var ganska stort och gulmålat. Trädgården var stor,och där stod Minnies bur. Jag sprang till Minnie och klappade henne över pälsen och gav henne lite mat. Det var ganska mörkt ute så jag la en filt över buren, så att inga djur skulle komma och försöka äta upp Minnie.
När jag öppnade ytterdörren stod mamma och hennes kompis Helene i köket och bakade bullar.
- Hej gumman, ropade mamma. Vad sen du är!
- Ja, jag träffade en kompis från klassen, så jag följde med honom hem en stund.
- Hade ni kul? undrade Helene.
-Ja, vi kollade på hans undulater, och så hittade vi en till undulat på parkeringen utanför affärn, sa jag.
-Oj vad roligt, log mamma. Men nästa gång vill jag att du ringer och berättar var du är när klockan blir mer än sju.
-Men...är klockan så mycket? utbrast jag förvånat. Oj, vad tiden har gått snabbt!

Novell

Hej nu fortsätter jag:
inte så långt men ändå!

- Jag kan nog inte ha en till, muttrade Gustav. Det är så mycket man måste göra!
- Men snälla, annars vet jag inte vad jag ska göra, sa jag och kände att det var nära till gråten.
Gustav såg ut att fundera ett tag men till slut sa han okej.
- Men jag måste fråga mamma först, sa Gustav och försvann ut ur rummet.
Efter fem minuter var han tillbaka.
-Hon sa att det var okej, bara jag tog hand om den ordentligt.
-Åh va bra, log jag. Så vad ska du döpa den till?
- Vet inte, du får bestämma, sa han.
- Hm, vad heter dina andra?
-Kom, sa Gustav. Så förstår du nog.
Vi gick ut på Gustavs ballkong i bortre delen av rummet. Där stod några växter oxh en stor bur med två undulater i. Den ena var lysande grön och den andra sprakande rosa.
- Det här är Pinkie,sa Gustav och pekade på den rosa.
-Vad heter den andra då? Green?
Vi hade precis jobbat med färger på Engelska i skolan.
- Nej, Grass heter han, sa Gustav. Det betyder gräs.
Jag nickade och kollade på undulaten i kartongen. Då fick jag en idé.
- Eftersom den är blå, kan den heta Blåfjäder, sa jag.
- Lysande! utbrast Gustav. Det kan den heta.

Novell

Ska skriva en novell nu, men vet inte om vad...?
Kanske om en fisk...eller en skalbagge? Känner för att skriva om ett djur faktiskt.
Hm...jag gillar att skriva om det som dyker upp, så nu börjar jag väl!


Var det ödet, eller kanske bara en slump att jag hittade dig? Du låg där så lugnt i kartongen. Hade den som lämnat dig, eller tappat dig, vetat att någon skulle hitta dig, eller hoppades den att du skulle bli fri ute i naturen? Skulle jag någonsin hitta ägaren, och i så fall, ville den bli hittade?
Med dessa tankar i huvudet gick jag med en konstig känsla i magen hemmåt. Vad skulle jag säga till mamma, när jag kom hem igen?
Hon kanske skulle bli arg, eller ledsen. Eller kanske glad. Men nej, jag kände min mamma. Hon skulle bli upprörd, inte arg, inte ledsen, bara upprörd.
-Maria, vad har du gjort? skulle hon säga och stirra förfärat på mig.
Gruset knastrade under sandalerna och ljudet av dina små klor mot kartongens kanter ekade genom hela kvarteret.
-Hej Maria, sa plötsligt någon precis bakom mig.
Jag vände mig om och möttes av ett par isblå ögon. Det var Gustav i min klass, han som bodde här i närheten.
-Hej, svarade jag artigt.
-Vad har du där? undrade Gustav. Jag kunde nästan höra nyfikenheten i hans röst.
- Ingenting, svarade jag generat och gömde kartongen bakom ryggen.
- Okej, sa Gustav fundersamt. Vi ses väl i skolan sen då!
Gustav gick sin väg och jag var ensam igen.
Eller inte helt ensam, du var ju i kartongen. Jag öppnade locket för att kolla att du var okej. Dina blå fjädrar låg där så fint. Benen var lite ihoptryckta men inte så farligt.
Du var en undulat. En vacker, väldigt fin undulat. Någon hade lämnat dig här helt ensam, utan någon som kunde ta hand om dig. Inte ens jag kunde det. Min mamma var alergisk mot fjädrar.
Vem skulle då ta hand om dig?
Då kom jag på det!
Jag vände mig om det håll Gustav hade försvunnit. Han var ju djurälskare precis som jag och han hade redan två undulater så han var den perfekta ägaren.
-Gustav! ropade jag, men han var redan borta.
Jag började springa med kartongen försiktigt mot mitt bröst, noga med att den inte skulle skakas om.
Jag vet ungefär var han bor, så det blev väl att gissa. Någon stans i villaområdet, tror jag. Bergvallsstigen 13 låg framför mig. Det lät rätt.
Jag tog ett djupt andetag och plingade på.
En man med stort skägg öppnade.
-Jaha? muttrade han surt. Vad vill du då?
- Oj, förlåt! Jag måste kommit fel, jag letar efter Gustav.
- Nej, inte finns det något Gustav här, inte!
-Hejdå! sa jag och gick därifrån.
Kanske huset innan, Bergvallsstigen 12.
-Hejsan, vad vill du då, lilla vän? log en kvinna med stort lockigt hår.
-Ursäkta,jag måste ha gått fel, mumlade jag.
Det här skulle ta en evighet.
-Nej, du är Gustavs klasskamrat va? Jag tror jag har sett dig på någon klassfest.
-Ja, det måste du ha gjort. Jag heter Maria, sa jag och sträckte fram handen.
-Gustavs mamma Lotta, sa kvinnan och skakade min hand med ett leénde.Kom in!
Vi gick in deras hall. Det såg ut som det brukar göra i hallar. Där stod en grön träbänk belamrat med kläder, några krokar hängde på väggen ovanför ett element och en stor garderop stod på glänt. Väggarna var vita och stengolvet grått och kallt.
-Gustav! Du har besök, ropade Lotta.
Jag hörde steg i trappan och ner kom Gustav.
-Hej Maria, sa Gustav glatt.
-Skulle jag kunna få prata med dig? undrade jag och sneglade på Lotta. I enrum.
-Okej, svarade Gustav. Följ med upp till mitt rum.
Vi kom upp till Gustavs rum och vi slog oss ner på hans säng.
-Så, sa Gustav. Vad var det du ville?
-Jo, det är så att jag hittade den här kartongen på en parkeringsplats i närheten, sa jag.
-Jaha...? Vad är det med den då?
- Det finns någonting i den, svarade jag.
-Vadå? sa Gustav upphetsat.
-Kolla själv, sa jag och räkte honom kartongen.
Gustav lyfte på locket och log.
-Wow!utbrast han. Vad coolt!
-Jag vet, log jag stolt.
-Men, började Gustav. Vad ska du göra med den?
- Jag vet inte, min mamma kan inte ha fåglar.
-Hm, mumlade Gustav. Varför visar du den för mig då?
- Jo, tja, jag hoppades på att du skulle kunna ta hand om den, sa jag hoppfullt.
-Nej, stopp! Det går absolut inte! utropade Gustav.
-Varför inte? sa jag frågande.



Det var den första delen av min novell Undulatens nya hem. Skriver mer senare.
//Julia

Skrivarbok

Imorse fick jag en skrivarbok som heter Börja skriva! Den är verkligen jättebra och man lär sig hur man ska skriva, så den rekomenderar jag för alla blivande författare. Ett bra julklappstips till stora och små!
Kram Julia

Novell

Hejsan!
Tror jag ska börja med en novell snart...behöver idéer och inspiration!
Skriv om ni kan inspirera mig:)
Kram Julia

Bokrecension

Jag har just läst ut Anne Franks dagbok (den lättlästa versionen). Den är en dagbok skriven av Anne Frank. Hon bor i Holland där Hitler härjar med sina soldater. Hon och hennes familj måste gömma sig för att de inte ska bli förda till koncentrationsläger. Anne berättar om sin tid gömd tillsammans med en annan familj, van Daan och deras son Peter. Hon skriver om vad som gör henne glad, vad som gör henne ledsen och hur mycket hon saknar sitt vanliga liv.
Jag gillar den här boken för att man verkligen få veta många detaljer om livet under andravärldskriget. Den här boken får 9 av 10 poäng.
Ska snart läsa den fullständiga versionen.

Hej!

Jag har inte så mycket att skriva just nu, men jag vill bara efterlysa någon bra bok att läsa. Kommentera gärna i fall att ni vet någon, kram Julia