Ska skriva en novell nu, men vet inte om vad...?
Kanske om en fisk...eller en skalbagge? Känner för att skriva om ett djur faktiskt.
Hm...jag gillar att skriva om det som dyker upp, så nu börjar jag väl!
Var det ödet, eller kanske bara en slump att jag hittade dig? Du låg där så lugnt i kartongen. Hade den som lämnat dig, eller tappat dig, vetat att någon skulle hitta dig, eller hoppades den att du skulle bli fri ute i naturen? Skulle jag någonsin hitta ägaren, och i så fall, ville den bli hittade?
Med dessa tankar i huvudet gick jag med en konstig känsla i magen hemmåt. Vad skulle jag säga till mamma, när jag kom hem igen?
Hon kanske skulle bli arg, eller ledsen. Eller kanske glad. Men nej, jag kände min mamma. Hon skulle bli upprörd, inte arg, inte ledsen, bara upprörd.
-Maria, vad har du gjort? skulle hon säga och stirra förfärat på mig.
Gruset knastrade under sandalerna och ljudet av dina små klor mot kartongens kanter ekade genom hela kvarteret.
-Hej Maria, sa plötsligt någon precis bakom mig.
Jag vände mig om och möttes av ett par isblå ögon. Det var Gustav i min klass, han som bodde här i närheten.
-Hej, svarade jag artigt.
-Vad har du där? undrade Gustav. Jag kunde nästan höra nyfikenheten i hans röst.
- Ingenting, svarade jag generat och gömde kartongen bakom ryggen.
- Okej, sa Gustav fundersamt. Vi ses väl i skolan sen då!
Gustav gick sin väg och jag var ensam igen.
Eller inte helt ensam, du var ju i kartongen. Jag öppnade locket för att kolla att du var okej. Dina blå fjädrar låg där så fint. Benen var lite ihoptryckta men inte så farligt.
Du var en undulat. En vacker, väldigt fin undulat. Någon hade lämnat dig här helt ensam, utan någon som kunde ta hand om dig. Inte ens jag kunde det. Min mamma var alergisk mot fjädrar.
Vem skulle då ta hand om dig?
Då kom jag på det!
Jag vände mig om det håll Gustav hade försvunnit. Han var ju djurälskare precis som jag och han hade redan två undulater så han var den perfekta ägaren.
-Gustav! ropade jag, men han var redan borta.
Jag började springa med kartongen försiktigt mot mitt bröst, noga med att den inte skulle skakas om.
Jag vet ungefär var han bor, så det blev väl att gissa. Någon stans i villaområdet, tror jag. Bergvallsstigen 13 låg framför mig. Det lät rätt.
Jag tog ett djupt andetag och plingade på.
En man med stort skägg öppnade.
-Jaha? muttrade han surt. Vad vill du då?
- Oj, förlåt! Jag måste kommit fel, jag letar efter Gustav.
- Nej, inte finns det något Gustav här, inte!
-Hejdå! sa jag och gick därifrån.
Kanske huset innan, Bergvallsstigen 12.
-Hejsan, vad vill du då, lilla vän? log en kvinna med stort lockigt hår.
-Ursäkta,jag måste ha gått fel, mumlade jag.
Det här skulle ta en evighet.
-Nej, du är Gustavs klasskamrat va? Jag tror jag har sett dig på någon klassfest.
-Ja, det måste du ha gjort. Jag heter Maria, sa jag och sträckte fram handen.
-Gustavs mamma Lotta, sa kvinnan och skakade min hand med ett leénde.Kom in!
Vi gick in deras hall. Det såg ut som det brukar göra i hallar. Där stod en grön träbänk belamrat med kläder, några krokar hängde på väggen ovanför ett element och en stor garderop stod på glänt. Väggarna var vita och stengolvet grått och kallt.
-Gustav! Du har besök, ropade Lotta.
Jag hörde steg i trappan och ner kom Gustav.
-Hej Maria, sa Gustav glatt.
-Skulle jag kunna få prata med dig? undrade jag och sneglade på Lotta. I enrum.
-Okej, svarade Gustav. Följ med upp till mitt rum.
Vi kom upp till Gustavs rum och vi slog oss ner på hans säng.
-Så, sa Gustav. Vad var det du ville?
-Jo, det är så att jag hittade den här kartongen på en parkeringsplats i närheten, sa jag.
-Jaha...? Vad är det med den då?
- Det finns någonting i den, svarade jag.
-Vadå? sa Gustav upphetsat.
-Kolla själv, sa jag och räkte honom kartongen.
Gustav lyfte på locket och log.
-Wow!utbrast han. Vad coolt!
-Jag vet, log jag stolt.
-Men, började Gustav. Vad ska du göra med den?
- Jag vet inte, min mamma kan inte ha fåglar.
-Hm, mumlade Gustav. Varför visar du den för mig då?
- Jo, tja, jag hoppades på att du skulle kunna ta hand om den, sa jag hoppfullt.
-Nej, stopp! Det går absolut inte! utropade Gustav.
-Varför inte? sa jag frågande.
Det var den första delen av min novell Undulatens nya hem. Skriver mer senare.
//Julia
Kanske om en fisk...eller en skalbagge? Känner för att skriva om ett djur faktiskt.
Hm...jag gillar att skriva om det som dyker upp, så nu börjar jag väl!
Var det ödet, eller kanske bara en slump att jag hittade dig? Du låg där så lugnt i kartongen. Hade den som lämnat dig, eller tappat dig, vetat att någon skulle hitta dig, eller hoppades den att du skulle bli fri ute i naturen? Skulle jag någonsin hitta ägaren, och i så fall, ville den bli hittade?
Med dessa tankar i huvudet gick jag med en konstig känsla i magen hemmåt. Vad skulle jag säga till mamma, när jag kom hem igen?
Hon kanske skulle bli arg, eller ledsen. Eller kanske glad. Men nej, jag kände min mamma. Hon skulle bli upprörd, inte arg, inte ledsen, bara upprörd.
-Maria, vad har du gjort? skulle hon säga och stirra förfärat på mig.
Gruset knastrade under sandalerna och ljudet av dina små klor mot kartongens kanter ekade genom hela kvarteret.
-Hej Maria, sa plötsligt någon precis bakom mig.
Jag vände mig om och möttes av ett par isblå ögon. Det var Gustav i min klass, han som bodde här i närheten.
-Hej, svarade jag artigt.
-Vad har du där? undrade Gustav. Jag kunde nästan höra nyfikenheten i hans röst.
- Ingenting, svarade jag generat och gömde kartongen bakom ryggen.
- Okej, sa Gustav fundersamt. Vi ses väl i skolan sen då!
Gustav gick sin väg och jag var ensam igen.
Eller inte helt ensam, du var ju i kartongen. Jag öppnade locket för att kolla att du var okej. Dina blå fjädrar låg där så fint. Benen var lite ihoptryckta men inte så farligt.
Du var en undulat. En vacker, väldigt fin undulat. Någon hade lämnat dig här helt ensam, utan någon som kunde ta hand om dig. Inte ens jag kunde det. Min mamma var alergisk mot fjädrar.
Vem skulle då ta hand om dig?
Då kom jag på det!
Jag vände mig om det håll Gustav hade försvunnit. Han var ju djurälskare precis som jag och han hade redan två undulater så han var den perfekta ägaren.
-Gustav! ropade jag, men han var redan borta.
Jag började springa med kartongen försiktigt mot mitt bröst, noga med att den inte skulle skakas om.
Jag vet ungefär var han bor, så det blev väl att gissa. Någon stans i villaområdet, tror jag. Bergvallsstigen 13 låg framför mig. Det lät rätt.
Jag tog ett djupt andetag och plingade på.
En man med stort skägg öppnade.
-Jaha? muttrade han surt. Vad vill du då?
- Oj, förlåt! Jag måste kommit fel, jag letar efter Gustav.
- Nej, inte finns det något Gustav här, inte!
-Hejdå! sa jag och gick därifrån.
Kanske huset innan, Bergvallsstigen 12.
-Hejsan, vad vill du då, lilla vän? log en kvinna med stort lockigt hår.
-Ursäkta,jag måste ha gått fel, mumlade jag.
Det här skulle ta en evighet.
-Nej, du är Gustavs klasskamrat va? Jag tror jag har sett dig på någon klassfest.
-Ja, det måste du ha gjort. Jag heter Maria, sa jag och sträckte fram handen.
-Gustavs mamma Lotta, sa kvinnan och skakade min hand med ett leénde.Kom in!
Vi gick in deras hall. Det såg ut som det brukar göra i hallar. Där stod en grön träbänk belamrat med kläder, några krokar hängde på väggen ovanför ett element och en stor garderop stod på glänt. Väggarna var vita och stengolvet grått och kallt.
-Gustav! Du har besök, ropade Lotta.
Jag hörde steg i trappan och ner kom Gustav.
-Hej Maria, sa Gustav glatt.
-Skulle jag kunna få prata med dig? undrade jag och sneglade på Lotta. I enrum.
-Okej, svarade Gustav. Följ med upp till mitt rum.
Vi kom upp till Gustavs rum och vi slog oss ner på hans säng.
-Så, sa Gustav. Vad var det du ville?
-Jo, det är så att jag hittade den här kartongen på en parkeringsplats i närheten, sa jag.
-Jaha...? Vad är det med den då?
- Det finns någonting i den, svarade jag.
-Vadå? sa Gustav upphetsat.
-Kolla själv, sa jag och räkte honom kartongen.
Gustav lyfte på locket och log.
-Wow!utbrast han. Vad coolt!
-Jag vet, log jag stolt.
-Men, började Gustav. Vad ska du göra med den?
- Jag vet inte, min mamma kan inte ha fåglar.
-Hm, mumlade Gustav. Varför visar du den för mig då?
- Jo, tja, jag hoppades på att du skulle kunna ta hand om den, sa jag hoppfullt.
-Nej, stopp! Det går absolut inte! utropade Gustav.
-Varför inte? sa jag frågande.
Det var den första delen av min novell Undulatens nya hem. Skriver mer senare.
//Julia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar